Vandrar tillbaka för lek

Ungefär hälften av gäddorna i Östersjön väljer att vandra via ett vattendrag från kusten till sötvatten för att leka. De senaste dryga 100 åren har det blivit allt svårare för gäddan att göra det och gäddbeståndet i Östersjön har minskat.

otolit_engstedt420Per Larsson, professor i ekologi vid Linnéuniverstietet i Kalmar, är intresserad av hur fiskar förflyttar sig.
– Ungefär hälften av gäddorna i Östersjön väljer sötvatten för sin lek. Efter leken vandrar de tillbaka till havet igen eftersom tillgången på mat är så mycket större där.

Valet att leka i sötvatten eller ute i Östersjön är inte helt enkelt för en gädda. I havet finns fler lekplatser och mer att äta, men å andra sidan är risken större att ägg och yngel ska bli uppätna. Valmöjligheterna har dock minskat på senare tid. I takt med den omfattande utdikningen som gjorts sedan 1800-talet, har många av gäddans lekplatser i sötvatten försvunnit. Samtidigt har antalet gäddor i Östersjön minskat. Om det beror på att det blivit svårare för gäddan att vandra in i landet för att hitta lekplatser i sötvatten, kan inte forskarna säga säkert, men det är en högst rimlig gissning.

Per Larsson studerar gäddorna som leker i vattnen i Mönsterås kommun i sin forskning.
– Vi har märkt 2 000 gäddor i Lervik med yttre märkning med en sorts röd tråd, och chipmärkt 1 200 gäddor i Kronobäck. Chipmärkningen funkar ungefär som ett stödlarm i en klädbutik. När gäddan simmar förbi ett magnetfält som vi har satt upp i bäcken så registreras fisken.

ut_i_vatmarken420Märkningsstudierna har visat att inte mer än 30 till 40 procent av gäddorna kommer tillbaka varje år. Resten har nog tyvärr dött, tror Per Larsson. Och det är inte så att gäddorna inte kommer tillbaka för att de struntar i att leka, för det gör de varje år. Dessutom har gäddan så kallat ”hembeteende”. Det betyder att den går tillbaka till den plats där den själv är född för att leka. Det har Per Larsson och hans kollegor sett genom att studera gäddornas otoliter, eller hörselstenar, som får ett karaktäristiskt avtryck efter vattnets kemiska sammansättning där gäddan befinner sig. Eftersom gäddan vill tillbaka till ”sin” bäck är risken att det inte blir någon lek, om vattendraget har växt igen eller om det satts upp ett hinder. Kanske har man skapat en våtmark för att fungera som näringsfälla, och har därför dämt upp vattnet utan att tänka på att gäddan ska kunna komma över hindret.

En annan sak som talar för att gäddorna återvänder till sin alldeles egna bäck, är att gäddor som fångas i olika bäckar skiljer sig åt genetiskt. Per Larsson har jämfört så kallade mikrosatellitsekvenser hos gäddor från olika bäckar. Mikrosatelliter är korta, repeterade DNA-sekvenser i gäddans arvsmassa där det lätt blir mutationer. Om gäddor från olika bäckar håller sig för sig själva och inte parar sig med varandra blir det stora skillnader i dessa sekvenser hos gäddor från olika bäckar. Och just det har man sett vid jämförelserna.

Hembeteendet öppnar eventuellt för möjligheten att få gädda i vatten där den saknas.
– Kanske skulle man kunna flytta riktigt små yngel för att prägla dem på en annan miljö. Man skulle kanske kunna flytta dem till ett vattendrag där det saknas gädda och kanske få dem att tro att de är födda där, så att de senare återvänder dit för att leka, säger Per Larsson.

Fler gäddreportage